Du måste finnas

Tack vare Svenska Teatern i Helsingfors har jag fått möjlighet att återuppta bekantskapen med Kristina från Duvemåla, musikalen. Den hade premiär i slutet av februari och arbetet med uppsättningen var, precis som förra gången på 1990-talet, helt igenom fantastiskt stimulerande. Återigen slog det mig hur ömsint ateisten Vilhelm Moberg skildrar den djupt troende Kristina. Empatin med den ensamma nybyggarhustrun där ute i ödemarken är självklar för honom, och jag kände samma sak när jag skrev sångtexterna. Det kom mig att fundera över detta med att en del människor har så nära till religiös övertygelse medan det för andra är en omöjlighet.

Vilhelm Moberg placerar Kristina ensam under en stjärnklar natthimmel i hennes enda och uppslitande ögonblick av tvivel. För första gången i sitt liv är hon inte säker på om Gud verkligen finns. En rad livsavgörande händelser har medverkat till att hon nått fram till den här stunden. I musikalen låter jag henne sjunga:

       Du måste finnas, du måste

       Hur kan du då överge mig

       Jag vore ingenstans,

       Jag vore ingenting om du inte fanns

Kristina stirrar ut i en oändlig, iskall rymd och anar trots allt bakom den sin Gud. Han måste ju finnas eftersom hon behöver honom så mycket. Jag tror att detta gäller miljarder människor i världen; eftersom behovet är så stort måste det finnas ett svar på det. Som om teorin om utbud och efterfrågan också gällde livsåskådning. ”Människans behov av tröst är omättligt”, skrev Stig Dagerman, och därför kunde han inte bli någon lycklig människa, ty ”en lycklig människa behöver inte frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden.”

Är det så att evolutionen har sett till att vissa har hjärnor som är predisponerade att ta emot religiösa impulser utan att ifrågasätta dem och att andra, som jag, har en iskallt skeptisk del som likt en kobra slår ner på sådana impulser och ställer den oundvikliga frågan: ”Finns det verkligen fog för detta? Jo, jag vet att det vore trevligt om det vore sant, men …”

Som alla vet håller hjärnan ofta på för sig själv, drömmer och så, och man skulle kunna tänka sig att religiösa uppenbarelser, typ dem som Muhammed och Paulus sägs ha haft, är spratt den spelar med oss. Förhoppningsvis kommer neurovetenskapens kartläggning av hjärnan så småningom ge svar på var religionen sitter, om än inte om Gud finns eller ej.

Om det är så att det finns människor som djupt i sitt innersta, ärligt och utan något som helst tvivel, känner, nej vet, att det finns en gud och att han bryr sig om dem, så måste de människorna vara lyckligare än vi andra. De är bara att lyckönska, så länge de inte låter besluten till följd av sin övertygelse gå ut över andra. Kristina får sin obevekliga tro tillbaka och dör fast övertygad om att hon och Karl Oskar ska mötas igen på den andra sidan:

       I natt ska en stjärna tändas, den ska skina klar

       den lyser dej väg, en gång ska vi mötas åter

       Jag vill att du ska minnas vad jag sagt

       Jag är i gott bevar

Själv stirrar jag ut i den oändliga, iskalla rymden och anar ett universum som inte bryr sig ett skvatt om mig.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker