Guds avbild?

Kristendomens vurm för Homo sapiens väcker oroande frågor. Var Hitler mer gudalik än förmänniskan Lucy? Och ska vi som lever här och nu konkurreras ut i Guds ögon av en ny och bättre människoupplaga, undrar Birgitta Forsman.

Tage Danielsson har sagt att människan skapade Gud till sin avbild, för ”längre räckte inte hennes fantasi”.

Men det finns fortfarande de som tror att det i stället var Gud som skapade människan till sin avbild.

”Människa” betyder här Homo sapiens, den art vi själva tillhör. Alla andra människoarter som funnits, cirka tjugo stycken, räknar man inte med i de metafysiska spekulationerna. De är utdöda och var okända när Bibeln skrevs. Därför var det lätt för människan att göra Gud till sin avbild och samtidigt hävda att det var tvärtom.

Det är ganska förklarligt att kreationister kan tro på myten om att människan är Guds avbild, för enligt deras uppfattning kom alla nu levande arter fram fixa och färdiga för lite drygt sex tusen år sedan. Kronan på verket blev Människan. Men att sådana som ansluter sig till evolutionsteorin kan tro att Homo sapiens – och ingen annan – är Guds avbild är desto märkligare. Detta är emellertid vad prästen och journalisten Helle Klein tycks göra. Vid jultiden 2010 skrev hon i Aftonbladet om inkarnationen, Guds förkroppsligande i Jesus: ”Starkare kan nog inte människovärdet uttryckas.” Gud blev människa, lät sig födas in i den ädlaste av sina skapade arter, och därmed hade ”Människosonen” sett dagens ljus.

Filosofen Ingmar Persson skriver i sin bok Kortexter att kristna hänger sig åt ”en sannskyldig kult av människan”. Ja, de har till och med uppfunnit begreppet ”människovärde” och deklarerat att detta är lika stort för alla individer av den rätta arten. Vad är då människovärde för något? Filosofen Lars Bergström dissekerar och förkastar begreppet i en essä med just titeln ”Människovärde”. Idén att människovärdet har sin grund i att människan är Guds avbild avfärdar han med att det skulle innebära ”att alla människor – såväl Saddam Hussein som Nelson Mandela… – liknar Gud lika mycket”, och detta är orimligt. Om Gud dessutom skulle älska alla människor lika mycket, vore han moraliskt blind, ”och då hade man knappast någon anledning att bry sig om hans åsikter”. Bergström menar också att det vore lika underligt om alla människor hade ett värde som andra varelser saknar som att människor med en viss blodgrupp skulle vara bättre än andra människor.

Teologen Carl-Henric Grenholm medger i sin bok Bortom humanismen att antropocentrismen inom kristendomen kanske har gått lite väl långt. Men människan har ändå ett extra högt värde eftersom hon är skapad till Guds avbild, skriver han.

Om vi för diskussionens skull antar att det verkligen finns en gud som har skapat allt levande, har han då suttit och knåpat med primater och förmänniskor innan han lyckades framställa Homo sapiens och ge henne avbildsstatus? Om han var en så oskicklig hantverkare kanske han inte är färdig än. Det är han nog inte, förresten, eftersom evolutionen tycks fortsätta.

Om man tänker sig att det i framtiden kan komma att utvecklas flera olika arter ur den nuvarande Homo sapiens – något som biologen Lee Silver befarar kan ske med hjälp av genteknik – kommer då en av dessa nya arter, en Homo sapiens enhanced, att stå närmare Gud än vi andra och vara mest värdefull? Om det är den senast utvecklade arten som är Guds avbild mer än andra, bör vi kanske räkna med att vi som råkar leva här och nu inte är riktiga avbilder av Gud utan fortfarande bara prototyper.

Fullföljer man Helle Kleins tanke att människovärdet är så högt på grund av att Gud inkarnerades i människan Jesus, uppstår en del märkliga konsekvenser. Jesus, om han fanns, var inte bara människa utan också jude och man. Vad säger detta om Guds syn på icke-judar och kvinnor? Om man vidgar perspektivet, kan man se att Gud i Jesus inkarnerades även som primat, däggdjur, ryggradsdjur och eukaryot, men detta vill få kristna tala om.

Det mänskliga högmod som kommer till uttryck i talet om Guds avbild har länge irriterat mig. Utan att göra någon regelrätt undersökning har jag då och då ställt frågor om detta till framstående kristna. Förre ärkebiskopen KG Hammar frågade jag om inte Turkanapojken kunde få vara Guds avbild. Han besvarade inte just den frågan. Nuvarande ärkebiskopen Anders Wejryd gjorde åtminstone ett försök att svara på min fråga om Neandertalaren kunde räknas som Guds avbild. ”Det kan jag inte svara på”, sa han. Den katolske prästen Anders Piltz svarade däremot på samma fråga att om Neandertalaren kunde påvisas ha haft förnuft och fri vilja, så kunde han visst vara Guds avbild. Noteras bör att ingen av ärkebiskoparna sa blankt nej till att individer utanför Homo sapiens skulle kunna betraktas som Guds avbilder.

Tanken att Homo sapiens står i en moralisk klass för sig kallas sedan 1970 för speciesism, ett ord myntat av psykologen Richard Ryder i analogi med rasism och sexism. Speciesismen är en biologism, eftersom tillhörigheten till en viss biologisk art anses moraliskt avgörande. Speciesismen är överideologi i ”den judisk-kristna etiken”. Medan det är fult att vara rasist eller sexist, är det fint i mångas ögon att vara speciesist. Dock är det intressant att katoliken Piltz är en mindre kategorisk speciesist än protestanten Klein. Han räknar egenskaperna förnuft och fri vilja som väsentliga och låser inte fast sig vid arttillhörighet som den enda moraliskt relevanta egenskapen.

Hur speciesistisk Gud själv skulle vara, om han fanns, kan man bara spekulera över. Om Gud skulle föredra Hitler och Pinochet som avbilder framför Lucy och Ardi, kan man verkligen ifrågasätta ”hans” moral. En sådan gud vill åtminstone inte jag vara en avbild av.