Omskärelse av pojkar – tänk om!

Den sydafrikanska nyhetsbyrån South African Press Association (SAPA) skrev följande den 1:a maj 2006:

”The circumcision season in the Eastern Cape province in South Africa ended with 22 boys dead, 5 boys had penis amputated, 239 admitted to hospital for severe infections and 536 boys rescued from the bush where they were left to die. 16 circumcisers were arrested.”

Många kanske rycker på axlarna och tycker att Sydafrika är långt från Sverige och att följderna är resultatet av ”bush-kirurgi” som inte berör oss. I så fall är detta ett uttryck för en ignorans och en brist på empati som länge har karaktäriserat inställningen till omskärelse av pojkar.

Efter det att omskärelselagen hade antagits av riksdagen år 2001 uttrycktes förhoppningen att ”debatten hålls livlig under de kommande 4 åren så att en attitydförändring sker hos berörda grupper. Och att omskärelse på sikt försvinner.” Har så skett?

Nu skall utfallet av lagen utvärderas. Socialstyrelsen har i en nyligen utgiven rapport konstaterat att lagen inte har fungerat. Ingreppet skulle ske med anestesi och med kirurgisk hygien samt med båda föräldrarnas medgivande och även med barnets!

Vid ett par tillfällen har man gjort inspektioner av den judiska omskärelseverksamheten (som då hade omfattat ett 20-tal ingrepp) som utförs av en lekman (Mohel) under överinseende (numera) av en läkare som skall ge bedövning. Totalt omskärs omkring 40 judiska pojkar årligen.

Inga inspektioner har gjorts av den mångdubbelt större muslimska omskärelseverksamheten.

Undertecknad gjorde på uppdrag av Uppsala läns landsting (ULL) en kartläggning av omskärelsen inom den offentliga hälso- och sjukvården i Sverige. Knappt 850 omskärelser kunde spåras till den reguljära sjuk-/hälsovården, varav 750 till Stockholms läns landsting som har ett specialavtal med en läkare. Knappt ett hundratal gjordes inom de övriga 20 landstingen. Resterande omkring 2000 fall kunde undertecknad inte spåra – var, hur, av vem och komplikationsfrekvens?

Motståndet bland landstingens läkare visade sig vara stort – mycket få ville ägna tid och resurser åt detta ingrepp som inte har någon medicinsk indikation.

Troligen görs en stor del av omskärelserna i vederbörande familjs forna hemland (”semesteromskärelser”). I vilken utsträckning det förekommer s.k. köksbordskirurgi är svårt att avgöra. Enstaka fall har bringats till kännedom genom att komplikationer har inträffat. Men troligen görs många ingrepp av privatpraktiserande läkare. Bland dessa omskärelser har ett icke ringa antal komplikationer inträffat under senare år, nyligen ett tiotal i Skåne.

Socialdepartementet skrev en rapport som regering och riksdag skulle ha som underlag när man antog lagen år 2001. Detta sändes ut på remiss till ett 50-tal instanser. Underlaget var i många avseende undermåligt och till dels naivt, vilket senare avspeglade sig i remissvaren.

Med få undantag (bl.a. Barnombudsmannen) betraktade man ingreppet som ett oskyldigt litet klipp. Ingen diskussion fördes om huruvida detta legalt kunde betraktas som våld mot barn, ingen analys fanns om vad som var ”barnets bästa” i relation till ”föräldrarnas bästa” eller om det omöjliga i att spädbarn måste ge sitt ”informerade samtycke”.

Från judiskt och muslimskt håll framhölls i remissvaren att detta var en hävdvunnen religiös rättighet som ingen fick ifrågasätta. Men sitter det verkligen så djupt?

Endast omkring 40 procent av judiska pojkar omskärs , och gissningsvis torde frekvensen bland assimilerade muslimer vara långt ifrån hundraprocentig. Med andra ord torde det vara uppenbart att det borde finnas utrymme för en mera sansad debatt och öppningar för ett omtänkande.

Jag deltog i augusti 2006 i ett symposium i Seattle med bred professionell representation: ”Circumcision, genital integrity and human rights”, arrangerat av föreningen Doctors Opposing Circumcision. Jag presenterade vid mötet ett ”paper” om omskärelse i 10 europeiska länder (Danmark, Finland, Norge, Sverige, Tyskland, Italien, Holland, Frankrike, Spanien samt England) med en population på 345 miljoner. Däri ingår en judisk population på 1,2 miljoner och en muslimsk population på omkring 11–15 miljoner.

Uppskattningsvis skulle omkring 6 000 judiska och 120 000 muslimska pojkar födas årligen i dessa länder och utgöra en potentiell målgrupp för omskärelse. (Rapporten kan erhållas från undertecknad.)

Tanken svindlar när man betänker hur mycket dessa barn utsätts för i religionens namn – och utan att kunna ge sitt ”informed consent”. Men siffrorna måste multipliceras med över 100 för att ge en föreställning om hur många som omskärs årligen globalt sett.

I skenet av detta är det synnerligen märkligt att fenomenet inte ens omnämns i FN:s nyligen publicerade rapport Violence Against Children. Där finns dock förvisso många andra gräsligheter som barn utsätts för.

Vid den nyligen hållna aidskongressen i Toronto diskuterades möjligheten av en ”quick fix” i Afrika utgående ifrån den omdebatterade möjligheten av lägre smittrisk hos omskurna. Det vore dock stor tragik om man lockades in på det spåret, vilket skulle kräva stora resurser som därmed skulle undandras från behandling av de betydligt vanligare sjukdomarna diarré, malaria och tuberkulos.

När nu riksdagen (efter Socialstyrelsens förnyade utredning) i mars 2007 skall ta ställning till hur omskärelselagen skall te sig är det viktigt:

• att inte i förstone eller enbart inrikta sig på att göra omskärelsen medicinskt säker (det går inte!)

• att inse att Barnkonventionen är till för ”barnets bästa” och inte till föräldrarnas (religiösa) fromma

• att riksdagen mycket tydligt uttalar att såväl kvinnlig som manlig omskärelse utgör en kränkning av barnets (genitala) integritet som inte kan accepteras och att omskärelse må ske först efter 18 års ålder då barnet själv kan bestämma

• att Sverige enligt Barnkonventionen åtagit sig att utrota traditionella sedvänjor som kan skada barn

• att detta innebär en internationell förpliktelse – Sverige bör vara förebild

• att riksdagen uttalat att ” debatten hålls livlig så att omskärelse på sikt försvinner”

Må så ske!

(tidigare publicerad i Läkartidningen)

Professor Yngve Hofvander
tidigare chef för Internationell barnhälsovård, Uppsala universitet